Om lite mer än två veckor så blir jag 24....... 24!!!..
OMGH.. Jag fattar inte vart tusan tiden tar vägen, och samtidigt får jag så sjukt dåligt samvete över att jag inte tar tillvara på tiden man har. Jag är 24 snart och hari nte åstakommit något direkt.
Inte ett jävla skit.. Och jag vet ju att ju mer jag tänker på det, ju sämre kommer jag att må.

Jag kan räkna upp hur mycket som helst som jag skulle kunna ha gjort by now liksom.
Men nej, Inte ett skit har jag gjort.








Idag känns det som att jag är en oerhört dålig ursäkt till människa, waste of life,space and air mer eller mindre.


(jag måste bara komma på bättre tankar och ta mig själv i kragen)

Aufwidersehen

Jag är inte säker på vad som kommer att hända, vad som håller på att hända.

Innombords känns det bara som ett mörker, ett tomrum, ett hål.
Jag har nog tappat mig själv lite, jag hittar inte till mig själv, jag tänkte alltid på mig själv förr, om mig själv, hela tiden, "förr" låter som det skulle vara jätte långtbort. Det är det inte, närmre än man kan tro. Men jag tänker sällan på mig själv längre. Jag tänker på alla andra, människor och hat, och människors rädslor.

Men jag går inte runt och är ledsen hela tiden, som man kanske är när man inte hittar sig själv, när man bara hittar.. ingenting, håligheten. Borde jag inte känna något inför  det? borde jag inte känna någonsorts sorg? Panik? rädsla?

Jag vet inte vad som händer med mig eller kommer att hända. Men det känns lite som att det kvittar.
Det verkar som att det inte finns några tankar kvar. 


När vet man att man har deltagit en längre tid i ett dött lopp? När vet man att det är dags att tacka för sig och gå sin väg? När vet man överhuvudtaget om man ens vill vara med längre?

 

 

För första gången i mitt liv kan jag säga, att jag inte bryr mig. Och verkligen mena det oxå.
och det är ganska skrämmande ändå.

Struggle struggle..

 

Jag synade mig själv i spegeln idag efter att jag hade duschat....

 

Jag kände bara en sak, uppgivenhet.. Jag börjar bli så innerligt trött på att kämpa..