Det tar lite emot att skriva de här, att öppna hjärtat och blotta det, så naked. Men någonstans måste man ventilera utan att någon egentligen lyssnar eller nickar och samtycker.
Även om det här är känsligt för min del, så finns det inget så klyschigt som det jag nu kommer att erkänna.

Den här längtan, att bara få tillhöra, få vara någons, har blivit så fruktansvärt stor hos mig att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Samtidigt som det är så oerhört skrämmande att släppa in någon på djupet. SÅ är det inget jag vill hellre än just det. Jag längtar efter den personen som vill vara med mig, på alla sätt och vis, med mina brister och fullkomligheter. Den personen jag kan vara mig själv med, utan att behöva gör mig till eller slippa känna att jag inte riktigt räcker till. Den som får mig att känna precis så hel som jag vill vara.

Och det kanske är naivt och fel och sätter mig i en beroende situation att förlita sig på en annan person som får en att känna sig på det sättet. Men det är inte riktigt det jag menar, jag vet att jag är hel, helt själv. Men om jag nu är hel, så vill jag ändå inte känna mig tom. Hur beskriver man egentligen en längtan?

Men en vacker dag säger jag till mig själv och slutar aldrig hoppas och kämpa på att vara där ute och synas lite mer. Försöka våga mer. Försöka släppa på kontrollen, försöka vara sårbar, men framförallt, Nåbar.