Ju mer jag tänker på det, ju mer verkligt blir det. eller sant.. vilket som.
Jag har alltid trott att jag är en doer, och inte en sayer.. men jag är en riktig drömmare.
Kanske det bara är min natur som skytt? Om man nu tror på astrologi. Jag blir uttråk, och drömmer mig bort. Långt. Ofta till framtiden, som de flesta  vet. Det problematiska med det är att jag inte riktigt att kommit på hur exakt jag formar den själv, jag är mest bara en bisittare i mitt eget liv.

Har nog alltid varit det, den som alltid står vid sidan av och bara observerar. Fast jag egentligen längtar efter att vara i centrum, Men det är för obekant och läskigt.

 

Jag är på mitt 25:e år här på jorden, och jag kan inte skaka av mig känslan att jag är här för andra mer än för min egenskull. Kanske är det för att ha ett annat syfte än att leva livet för mig, kanske är det så att jag är här för andra.
Oavsett så önskar jag inte att jag inte var här.. Jag önskar och drömmer om mer bara.

 

När jag inte är behövd, när jag inte får finnas till hands så känns det som att jag inte finns, att jag int behövs längre. Det är ju inte det att jag inte vill vara här, jag önskar bara att jag kunde komma på ett sätt att hjälpa mig själv.

Den dagen lär ju komma den oxå, ju äldre man blir, desto mindre bryr man sig om följder.

 

 

Jag mår liksom inte dåligt, Tro inte det för gudskull. Jag går bara med en enorm längtan. Oerhörd längtan.

Så där så att det gör ont i bröstet.

 

 

Det är jäkligt lustigt, i samma andetag som jag skriver, att jag nog inte kommer fortsätta uppdatera speciellt mycket här så rasslar det till i hjärnan och jag har bara så många ord som vill komma ut.

 

Så vart ska jag börja?

 

Jag funderar lite, (som alltid) och jag kan bara tänka på  det här med att vara på rätt plats vid rätt tid punkt.

Och jag börjar bli mer och mer övertygad om att det är slumpen som styr våra liv. Du kan välja hur mycket du vill, välj väg, distans, och tid, men det blir ju aldrig riktigt som man tänkt sig ändå. För livet ter sig precis som det själv vill.

 

Egentligen tror jag inte att det går att jobba sig till drömjobb, dröm liv, dröm kropp, det är slumpen som avgör om det är din tur helt enkelt. För livet är oerhört orättvist. Samtidigt som det är oerhört rättvist.

 

Det finns så många exempel på individer som är begåvade, duktiga, har talang, men som inte riktigt kommer någonvart trotts hårt arbete. Vad beror det egentligen på? att de helt enkelt inte var deras tid, den kanske kommer, men när vet ingen.

 

jag tänker lite tillbaka på mina "rätt tid rätt plats" tillfällen, och jag har varit med om så mycket som aldrig hade skett om det inte hade klaffat rätt i tiden just då, och jag funderar mest på, när nästa rätt i tiden är för min egen del.

För så vitt vi vet så vet ingen vad morgon dagen har att ge, mer än en del slumpar?

Sålär jag inte bli så mycket mer aktiv här,

har inte så många ord att säga, mer, förutom när jag känner att livet är emot mig..

 

SÅ, som sagt, så många äre inte heller som läser, men ni som gör det, följ mig på instagram istället.. reekahj heter jag där

 

 

 

tjillevippen!

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?

Det har jag nog gjort, flyttat norrahammar, här har jag aldrig bott förut, sett monstertrucks live, hållt en hemlighet ( jag brukar aldrig hålla hemligheter) osv.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Nej men några blev gravida, de föder 2013

Dog någon som stod dig nära?

Jag tänker o tänker, nej det gjorde de inte, inte som jag kommer ihåg, och kommer jag inte ihåg att någon har dött så var de ju inte speciellt nära..?

Vilka länder besökte du?

Öland, höhö

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?
Ja, även om 2012 gav mig mycket, så kändes det mest som jag bara försökte hitta min väg 2012, än så länge vet jag nte om jag har hittat den eller inte,det återstår att se, men jag vill gärna ha lite kärlek under -13 

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

Hm.. sista augusti, det var himla tungt att säga hejdå till tjejerna på apoteket. Det går inte en dag utan att jag känner en liten strimma av ånger i mig, Men det är bara att blicka frammåt som man brukar säga..

Vad var din största framgång 2012?

Ska man vara kroppsfixerad var det ju att jag lyckades gå ner 20 kg, men tio av dom är tillbaka. På så sätt är det farligt att tappa bort sig i livet.

Största misstaget?

Jag har nog gjort många misstag, men jag försöker förtränga dom så gott det går, annars mår man inte bra i själen om man bara ska gå å älta det..

Bästa köpet?

Min dator, eftersom att mina andra bara dog helt så där.

Vad spenderade du mest pengar på?

Jag önskar jag kunde säga inredning, kläder, smink osv osv, men slutet av året blev det bara sånt som är nödvändigt för överlevnad, dvs mat, början av åretvar det nog mycket kläder och sånt fast ändå inte, jag sparade ganska mkt ändå.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att jag ska bli faster gjorde mig riktigt glad, öland gjorde mig riktigt  glad, och mamma gör mig alltid glad sen blev jag glad för många andra, som när malin smsade mig o va så glad att hon hade gått ganska mycket vikt på kort tid, då blev jag glad för hennes skull, o när niclas skrev att han hade träffat sin första officiella pojkvän, då blev jag oxå riktigt glad. ja osv

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2011?

Den svenska björnstammens hela album, geeeez vad jag har lyssnat på den, och lalalalalove från melodifestivalen

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jämn bergochdalbana som alltid,

Vad önskar du att du gjort mer?

Träffa mina vänner, tagit större risker, njutit mer av vårsolen, umgåts och varit mer engagerad i mina småsyskon, och lipton, byggt och skapat mer.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Grubblat, ödslat tid på att grubbla över mig själv, och sånt jag inte kan styra över.

Blev du kär i år?

Ja, i mina småsyskon, i lipton, i somamren, iöland (igen)

Favoritprogram på TV?

Hm.. alldeles för svårt att välja, en nya bästa serien jag upptäckte under -12 var ändå GRILS

Bästa boken du läste i år?

SKämmit att säga, men jag läste inga böcker i år, eller jo, serieböcker eller vad man nu kallar dom

Största musikaliska upptäckten?

Många

Något du önskade dig och fick?

Att flytta hemifrån, fast, ja. hm. och så fick jag ju vad jag önskade mig i julklapp osv

Något du önskade dig och inte fick?

Ja, då. En ny bil har jag inte fått än

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Mamma o Micael o barnen var hos oss och fikade, o på kvällen käkade vi (bror o svägerska) pizza o hade en hel lugn dag

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Visst absolut!

Vad fick dig att må bra?

Att få bekräftelse på att jag är bra på något, och att jag tydligen i min dåvarande yrkesroll va himla trevlig.
OCh mycket annat givetvis

Vilken kändis var du mest sugen på?

ooh, jag vet inte faktiskt .

Vem saknade du?

Oj, alla som jag inte träffade tillräckligt ofta

De bästa nya människorna du träffade?

Hm, oj,

Mest stolt över?

Min viktnedgång, men jag är oerhört missnöjd att jag inte fortsatte, men men.

Högsta önskan just nu?

Att få komma in på den utbildninen jag sökt, att komma igång med livet, att inte bara vara åskådare längre, att komma igång med vikten igen, träna och må bra, och så önskar jag mig nog mest utav allt ett litet hus på landet som jag och lipton kan bo i.

Det känns så mörkt allting. Jag vet egentligen inte varför jag har tappat tron på framtiden.
Kanske för att den känns så långt bort, så avlägsen.
Allt känns mörkt och tomt, som ett vakum, igen. Jag har så svårt för förändring. För att släppa taget.
Så svårt att bryta mig loss, ha tro på mig själv framförallt. Men det är svårt.
Som man brukar säga, man vet inte vad man har förns man har förlorat det.
it hits way to close to home.

 

Jag har börjat med mitt skadebeteende igen. På riktigt, allt började efter att jag slutade på mitt jobb.

Det är nu det slog mig, jag äter och äter, det har funkat ett tag, har bara pressat undan alla känslorna, det har flutit på bra, men det hjälper inte längre, det spelar ingen roll hur mycket jag äter och inte tänker, håglösheten sitter i. Förut försvann den, jag kunde leva utan klumpen i magen, men nu spelar det ingenroll längre. Det värsta är att klumpen blir större och större. Jag har bara närmre till gråt hela tiden.

 

Och jag blir så frustrerad på mig själv. Jag hade det bra, i had it going. Men jag avslutade allt. För att jag söker, hela tiden söker jag, men jag vet inte efter vad. Jag vet ärligt talat inte vad jag letar efter, jag borde vara nöjd, jag har kommit en bit på väg enligt min plan. Men sprickan innom mig blir bara större och större. Jag ser inte värdet i mig själv, Det är tungt. Det är jävligt tungt nu.

 

frågan är bara hur jag ska vända det hela.

 

Nu var det ett tag sedan igen, Dagarna rullar på, och vi har börjat boa in oss rejält i vår fina lya här i dalen.
Vi börjar lacka mot jul, Och imorgon fyller jag hela 24 bast. Jeeeez, Vad hände?
kommer ihåg när man va 15, då var 24 jätte gammalt, trodde då att jag skulle ha ungar och hus och jobb och hela fadderullan. Men verkligheten ser ju ganska mycket annorlunda ut.

 

Men jag klagar inte, är ganska lycklig med livet just nu iallafall, det som ger en ångest är väl ekonomin för tillfället, Men det ska nog ordna sig till slut det med =) Har ju iallafall en plan på vad jag vill med mitt liv, och det är ju en oerhörd lättnad.

 

Nåväl,. det var nog allt för denna gången iallafall.. Puss o kram!

Om lite mer än två veckor så blir jag 24....... 24!!!..
OMGH.. Jag fattar inte vart tusan tiden tar vägen, och samtidigt får jag så sjukt dåligt samvete över att jag inte tar tillvara på tiden man har. Jag är 24 snart och hari nte åstakommit något direkt.
Inte ett jävla skit.. Och jag vet ju att ju mer jag tänker på det, ju sämre kommer jag att må.

Jag kan räkna upp hur mycket som helst som jag skulle kunna ha gjort by now liksom.
Men nej, Inte ett skit har jag gjort.








Idag känns det som att jag är en oerhört dålig ursäkt till människa, waste of life,space and air mer eller mindre.


(jag måste bara komma på bättre tankar och ta mig själv i kragen)

Aufwidersehen

Jag är inte säker på vad som kommer att hända, vad som håller på att hända.

Innombords känns det bara som ett mörker, ett tomrum, ett hål.
Jag har nog tappat mig själv lite, jag hittar inte till mig själv, jag tänkte alltid på mig själv förr, om mig själv, hela tiden, "förr" låter som det skulle vara jätte långtbort. Det är det inte, närmre än man kan tro. Men jag tänker sällan på mig själv längre. Jag tänker på alla andra, människor och hat, och människors rädslor.

Men jag går inte runt och är ledsen hela tiden, som man kanske är när man inte hittar sig själv, när man bara hittar.. ingenting, håligheten. Borde jag inte känna något inför  det? borde jag inte känna någonsorts sorg? Panik? rädsla?

Jag vet inte vad som händer med mig eller kommer att hända. Men det känns lite som att det kvittar.
Det verkar som att det inte finns några tankar kvar. 


När vet man att man har deltagit en längre tid i ett dött lopp? När vet man att det är dags att tacka för sig och gå sin väg? När vet man överhuvudtaget om man ens vill vara med längre?

 

 

För första gången i mitt liv kan jag säga, att jag inte bryr mig. Och verkligen mena det oxå.
och det är ganska skrämmande ändå.

Struggle struggle..

 

Jag synade mig själv i spegeln idag efter att jag hade duschat....

 

Jag kände bara en sak, uppgivenhet.. Jag börjar bli så innerligt trött på att kämpa..

 

Hejalla barn!!
Det var ett tag sen igen, mycket som händer, inget som händer, upp och ner, jag bara flyter med känner jag.
Men något gott kommer det ur det alltid, så ska man vl se på livet?
Däremot, har jag blivit riktigt så där smink intresserad, det är så kul liksom. Kollar på en mamma tutorials på tuben. slänger upp en bild, tycker jag blev lite så där 60 tals lik på något sätt, lite så där, film stjärne lik typ.. (menar sminket då)

 

Om jag var kille, då hade jag UUuutan tvekan varit dragqueen

På tv11 så visar de Rupauls dragrace på förmiddaga. De är så underbara. Åh.
Jag vill vara en dragqueens faghag!
Åh!

 

Jag blir nog galen. Galen i tell you.

 

 

 

fandå.

Avsked är aldrig lätt.. I fredags slutade jag på mitt jobb på apoteket. Och fyfan vad jag grät på vägen hem.
Det kändes som någon hade dött, eller så. Jag hatar när saker tar slut, vare sig det är liv, relationer, arbete, serier, eller vad det nu kan vara. Det är det här med att släppa, att våga gå vidare som är så svårt.
Jag vill inte släppa, jag vill hålla fast vid det så hårt jag bara kan.

Men så fungerar int livet. Livet går vidare hela tiden, och det är upp till mig själv att leva det på mina egna vilkor.

Hela helgen kändes det som jag gjort ett stooooort misstag med att låta det gå, att säga upp mig och gå vidare.
Och jag vet varför den känslan uppenbarar sig för mig. För att jag måste åter igen engagera mig i att nå mina drömmar. För att leva livet som jag vill leva det, för att bli den jag vill vara.
Det var inte det att jag inte trivdes där, för det gjorde jag, som fan. Men samtidigt blev jag lite uttråkad, samtidigt som det inte går att överleva självständigt på ett jobb som är på 3 timmar om dagen. Jag vet det.
Men just nu har jag inget att gå vidare till, jag måste skapa mina chanser själv.

 

Jag måste åter igen göra en plan för min framtid. Och det är det som skrämmer mig mest, för framtiden är så jävla oviss, men samtidigt långt där inne så känner jag lite spänning, just för att jag inte vet vad framtiden har med sig.

 

Den lär bli en jobbig höst för mig, men kanske kommer jag lära mig något utav det, kanske hamnar jag någon helt annanstans än vad jag tänkt från början, kanske inte. Men jag vet att jag är på god väg att vända blad, att på börja ett nytt kapitel i mitt liv.

 

 

Idag fick jag påpekat två gånger att jag är så lång, igår en gång. osv, jag tror jag får det påpekat MINST engång i veckan. Men idag fick jag en stolthets känsla när jag fick höra det.
För, fyfan vad skönt det är att vara lång ändå.

Hela mitt vuxna liv (eller sen jag slutade växa och stannade på 187cm) så har jag känt mig som en alien, abnorm.
Tjejer ska ju va små och korta. Men jag tror den allmänna uppfattningen om kvinnor och tjejer är att de ska vara små, och inte ta så mycket plats. Jag tar plats, fysiskt alltså. Därför har jag alltid försökt ta så lite plats som möjligt med min personlighet (i nya grupper och sammanhang, hemma eller med folk jag känner så tar jag hur mycket plas som helst) Kan jag inte göra mig osynlig fysiskt, så får jag väl göra det personlighetsmässigt har jag alltid kännt.

 

Men, idag, just idag kände jag bara, fuck this. Jag vill inte vara osynlig. Jag vill synas, och finnas till.
Och framförallt så vill jag vara lång, vilket jag aldrig velat förut. Det är speciellt, visserligen är det svårt att hitta bra byxor och skor (eftersom längd ofta ger stora fötter) Men, det är ju jag, och det är mitt främsta kännetecken.

Även om jag inte ser mig själv som så jätte lång så gör ju andra det.

 

Jag vill inte hller vara någon norm i samhället, för att återgå till idealet att vara liten tjej, kort, tjej, normallång tjej, Så är det väl just det, tjejer ska vara små för att inte utgöra något hot, små tjejer tas ofta inte på allvar.

När jag tänker efter så togs jag alltid på mer allvar i skolan tillexempel, än vad mina korta tjejklasskompias gjorde .

Jag fick alltid min åsikt att gå fram hos folk i diskussioner, men givetvis vågade de alltid att mobba mig för att jag var stor. Det har jag alltid fått skit för.

 

Nåväl, jag vet inte vad jag ville ha sagt egentligen, men jag är nöjd. Och stolt.

 

Jag kommer för alltid att skriva i gåtor, lite så där så man inte riktigt förstår hur jag menar eller vad jag vill ha sagt. ( min egna hjärna tror jag iallafall att jag är så kryptisk, men ni kanske läser o fattar direkt)

 

En liten del innom mig dog idag.. Jag har nog alltid vetat att den delen har varit döende en lång lång tid. Men jag sa till den delen innom mig att kämpa på, att någonstans kommer det alltid att vara värt det. Svag som delen ändå har varit så har den varit stark i sin övertygelse.
Men så kommer den oundvikliga döden. Lika oväntat som vanligt. Det lustiga är att man vet att döden kommer förr eller senare, men man blir alltid lika chockad och överrumplad varje gång.

 

Idag har jag burit på sorg, ett avsked är aldrig lätt, särskilt inte om det inte är ens eget initiativ. Men man måste sörja, gå vidare. tacka och ta adjö. För att få hela sig själv, för att få  läka.

 

Men det är inte lätt när huvudet känns fullt och förtvivlan över att livet är nu. Just i detta nu. Inte igår, inte imorgon, utan nu.

Jag har nog egentligen aldrig riktigt velat inse det, varför vet jag inte, för att det är för överväldigande. För att det är tungt. Men så underbart.Så intensivt.

 

En dag i sänder.

Detta förbannade självhat.

Om man älskar sig själv så gör man inte sig själv illa?, det borde ju säga sig själv.

Någonstans har jag har en hatkärlek till mig själv. Vissa attribut stör mig. Varför blev jag inte den jag ville bli?
Jag blir bara så trött. trött på återfall på återfall. Idag blev det så fruktansvärt uppenbart vilket missbruk jag verkligen lider av.

 

Om det istället hade varit alkhol så hade min dag sett ut så här. Efter frukost tog jag en lätt öl, det är ju liksom lördag, då får man ju unna sig. Sen gick jag och smuttade lite på en god likör i kylskåpet hela dagen, tills jag åkte till affären, där någonstans slank det ner en cider. Sprider man ut det lite smått underdagen så märks det ju liksom inte att man förtär det. Ingen har märkt något. Inbillar jag mig själv, nåja. Jag är ju nykter och gör ju ingen skada på något eller någon. På kvällen åkte resten av familjen iväg på event på stan. Jag stannade hemma, och såg min chans, en heeel kvarting svepte jag. Mådde fruktansvärt illa. var påväg att kräkas. Men det gick, lagom till de kom hem verkade jag bara trött och dåsig. Gick och la mig. Mamma märkte. Jag viftar bort det.

Nu Är det ju inte alkhol jag har problem med. Det jag har missbrukat under dagen är socker, godis mat och annat ätbart. Hade det nu varit alkhol på riktigt, så hade jag fått ett annat bemötande, överallt av alla. Men det är inte alkohol. Det är något som är så fruktansvärt tillgängligt. och vart vänder man sig om man vill ha hjälp med sitt missbruk? Alkoholism är klassat som en sjukdom, spelmissbruk är klassat som en sjukdom, sexmissbruk är klassat som en sjukdom. Men överäter du, är du fet, lat och karaktärslös. Ätstörning är oxå klassad som en sjukdom, men det innebär oftast i folkmun att man äter för lite, eller inget alls, eller möjligen att du spyr upp din mat."universallösningen" på matmissbruk är Operation. Vilket jag inte riktigt kan greppa när jag tänker på det. Vilken av alla dessa andra missbrukar sjukdommar kan du bota med en operation?!

Kan man operera bort spelmissbruk? Kan man operera bort sexmissbruk, Eller alkoholism?!
Ett matmissbruk sitter lika mycket i hjärnan som dessa andra missbrukar sjukdommar. Men varför är hjälpen så svår att hitta? Jag säger inte att den inte finns. Jag vet bara inte VAR den finns. 

Överätning resulterar alltid i övervikt (kanske inte i kombination av bulimi) Det är en komplex sjukdom, där samhället inte vill behandla individen, utan ytan, för samhälletsskull. För att de ska slippa se feta människor? 

Jag läser viktblogg efter viktblogg. Alla kämpar med en pendlande vikt, de som gått ner på egen hand, de som har gått ner genom operation. Någonstans brister det ju ivården. Hur mycket pengar och resurser skulle man spara om man bara gick ner på djupet, gick till roten av problemet mentalt, än med ingrepp?

 

Jag tror inte operation är lösningen, jag tror inte det finns någon universal lösning. Men jag är personligen i stort behov av hjälp, hjälp med mitt beteende, och hjälp att försöka få mig själv att förstå.

Men var hittar jag hjälpen. Vart vänder jag mig? Som överviktig tas man aldrig på allvar, Man får predikat för sig att man måste röra på sig och äta rätt. Jag är expert på hur man ska äta och inte, hur man ska röra sig och inte. Men ändå så dras jag med 50 kilos övervikt. Hur kan det komma sig i detta studerade land som är så väl utvecklat? Har jag vägt 30 kilo för LITE hade jag blivit inlag direkt. På väg att svälta ihjäl. Men är du påväg att äta i hjäl dig får du rådet. Ät mindre. Borde då inte anorektiker får rådet, ät mer? Jag är trött på att inte bli tagen på allvar för mitt problem.

 

To be continnued...

Just nu sitter jag och har jobbångest, inte för att jag trivs osv, men jag är redo att tacka och ta adjö och gå vidare, men det dröjer en måndag till dess. Nåväl.

Sen sist så har jag hunit umgås med Malin och Emy<3<3<3, badat i sjön, fått lite bränna, käkat glass på smultronstället, träffat Mulle danne och emilia, shoppat lite, ändrat uppfattning om en del människor, löst korsord, ätit för mycket skit mat, bakat, handlat växter med mamma, tittat på gamla vhs filmer med de små. Osv osv.

 

Appropå det här med att ändra uppfattning om folk, eller syn på dom, är rätt lustigt, det är flera som jag har en helt annan uppfattning om nu, än vad jag hade i början av sommaren, vissa kanske till det sämre, och vissa till det bättre, en helt annan syn helt enkelt. Det är lustigt hur mycket man ser och förstår när man väl väljer att se människan för den hon är. inte den man tror den är,

 

Nåväl, imorgon åker vi till High chaparall och glider runt.

 

So long tillsvidare!

 

 

 

Nej, det har ju inte varit världens bästa sommar direkt, väder mässigt asso!

Nåväl, sen sist så har väl allt och inget hänt egentligen,

 

vi var ju i målilla, helgen efter det firade vi micael och henny, och hade kalas här hemma, folk högt och lågt, kändes det som iallafall, men det var trevligt, på kvällen grillade vi och åt utomhus för första gången i sommar, det säger ju en heldel om vädret..

 

i veckorna har jag bara jobbat och inte engagerat mig i så mycket annat, men förra helgen var min morbror och hans familj på besök, vi var blandannat i grenna och gick runt där lite osv. Egentligen gjorde vi inte så mycket mer än att sitta o prata och så, det blev ju mycket att berätta för varandra kanske man kan säga.

 

Och ja, den här helgen har det inte hänt så vidare värst mycket, i kväll hade vi besök av L-G och Mia, deras son och sonson, vi hade lite amerikansk afton, och käkade chili, cornbread och ris, och cheesecake till efterrätt..

 

Bilder är det rätt ont om, har inte riktigt tänkt på att ta bilder..tyvärr.. men sånt är livet..

 

Ha det bra, tills vi hörs igen. blir ju inte så mycket att sitta o skriva blogg förtillfället, känns som man itne har så mycket att berätta, eller ja.. anyway!

 

 

I helgen var vi i Hultsfred och målilla, vilken jäkla helg alltså!

 

vi åkte på eftermiddagen på fredagen, Och kom fram vid halvåtta typ, o då skulle de smäckas upp förtält och grejer, sen blev det lite alkohol och snack med hela gänget som var där, det var även någon rockabilly träffa på metropol i hultsfred så det var några rockabillys på campingen där vi var, och de va så fina allihopa.

 

Hur som haver, natten till lördag vaknar vi alla av jordens åskoväder, rätt mysigt att ligga i husvagn vid sådana tillfällen, och ren kom spöregnet. Sen somnade vi om.

 

På lördag morgon var det varmt och lite tryckande, och alla barn plus åke och jimmy badade, och enligt dom så var det jääääätte varmt i vattnet, men njah, jag väntar nog med årets dopp, om det nu blir något alls. Det visar sig!

 

efter lunch tid åkte vi till motorstadion i målilla, där det var hur mycket motoraktivitet som helst! och jag kände väldigt fort att jag klätt mig heeeeelt fel, så jag köpte en t.shirt till mig och en keps till henny (eftersom vi hade glömt hennes hemma) och det var ju monster trucken "thor" på så det var ju sånt där supporter tält men grejer, och eftersom att det inte fanns så mycket annat att välja på så fick det bli så.

 

Tillslut så hade jag, hugo, henny, albin, noah, sebastian, linnea och jimmy antingen kepsar eller t-shirtar där ifrån.

På eftermiddagen så åkte vi in till målilla, det lilla samhället som det är och käkade på ett litet hotell med tillhörande restaurang, inte toppen mat kanske, men det var ju ätbart, sen åkte vi tillbaka till stadion och kollade på traktorpullingen, gick så där med de första som skulle dra, motorhaveri osv osv.. men i pausen eller vad man kan kalla det så var det ju monster truck uppvisning, och det var rätt maffigt att se live so to speak.

 

Och ja, sen åkte vi hem till campingen på kvällen och barnen ville bada igen, så de tog ett snabbdopp, sen la vi oss eftersom vi var så trötta efter en heldag i gassande sol och värme på stadion.

Idag åkte vi hem rätt tidigt, och det var ju skönt det med eftersom det är jobb imorgon.

överlag så har det varit en toppen helg! Hoppas ni oxå haft det, här kommer lite bilder..

 

Och nu är det dags att sova, natti natti!

 

 

 

 

 

Har ett huvud fullt med tankar. Fasiken, vad det är jobbigt när man kommer på att man är arg, så fruktansvärt arg, när en tror att en har gåt vidare och förlikat sig med konstellationen. Med tillvaron, med relationen. Så är jag bara så arg. Utan grunder. Men det gör inget, man måste få vara arg. Utan motreaktion. Men på något sätt måste man ju kanalisera ut vreden. Och tillslut faktiskt förlika sig, acceptera, och vara Okey.

 

Det svåra är bara att hitta sitt medie, där man vill ge ut för sin innersta vrede. Vi har ju alla val och alternativ.

Ett, konfrontera.

Två,fysik

tre, konst

 

Ett går bort, då en konfrontation inte skulle leda någonvart.

Konsten är väl den enda väg jag känner till någorlunda. Det här med att skriva. Eller måla, eller fota.

Men det blir ju en sorts prestige i det för mindel, att någon annan ska tycka att det är bra det jag gör. Istället för min egen skull. Bara få flöda. Eller blöda, om vi nu ska vara lite poetiska.

 

 

En rejäl tankeställare är ju på sin plats.