Men något lider jag ju av.

Jag känner bara en frustration över allt.
Ledsen. ohörd. bort glömd.

Det känns som man bara vill öppna bröstkorgen och hoppa ur. Det är liksom som när tankarna liksom bara snurrar runt i huvudet som en flock vilda fåglar mitt i natten och man försöker gripa tag i en för att förstå vad den säger. Men det är omöjlgt då allt bara är svart..

Är det bara osäkerhet.. är det ara hopplöshet..är det bara tomt.. Lite av allt kan jag ju säga..
varöfr känner jag mig inte hörd.. varför känns det som jag står och skriver tyst..
varför kan det aldrig vara en jämn flora av humör. Antingen + eller - ..alldrig nått där emellan..

Varför känns det hela tiden att jag är fel, i fel tid, fel kropp, fel sinne, fel själ. Allt känns så jävla abstrakt hela tiden att jag inte riktigt vet var jag ska leta eller söka efter.. Inget lockar direkt.. det känns bara som att någon försöker dämpa mina andetag ju djupare jag försöker andas..

Folk försvinner hela tiden och jag försöker krampaktigt hela tiden hålla fast. Men det är väl bara ett resultat av att alla lämnar en i slutenden.. är det någon som förstår min frustration.. det känns som jag hela tiden försöker springa frammåt men det är gummiband som bara håller mig tillbaka.. drar mig till baka.. eller som att springa i vatten..


Jag vet inte vart det kommer ifrån.. eller varför.. det känns tillochmed som att min egen skugga lämnat mig.