Slap me sideways and call me Siv.
Min ålder är 19. JAg har kompisar som är 21, jag har kompisar som är 19 o några som är 20. Alla är de mitt uppe i sitt planerande vardag. För en jag känner ska gifta sig. En annan ska ha barn, en annan har barn, en annan försöker FÅ barn.
JAg glädjer mig verkligen med er, och jag är lycklig för er, men jag förstår verkligen inte erat val.
kanske jag är barnslig och omogen som verkligen ine vill ha barn nu, eller gifta mig heller för den delen.
Barn är kanske det mest kära man kan få, det som betyder mest i ens liv. Men Shiiiit vad det tar tid o ha barn, jag vet, jag blev ofrivilligt mamma för snart ett år sedan, eller ja, han är inte min, han är min lillebror, men gudarna ska veta att jag älskar honom över allt annat, och jag skulle göra allt för honom, och min mamma. Det är därför, men nu börjar mamma o vi alla komma på fötter igen och jag bara längtar efter att få leva mitt liv. Kanske tänker man heeeelt annorlunda när det är ens egen, men ja hugo känns ju som min egen.
Alla pratar barn nu, och alla vill ha barn, och allt jag känner är bara panik ångest, för.. hur det än är, så är jag inte klar med mitt fira och ungdomliga liv, men samtidigt kan jag inte sluta tänka, Om man skaffar barn nu, vad ska man göra sen då? om man skaffar familj, villa, hund o hela kittet när du är 20 vad gör man då sen?
När ska man hitta sig själv ? för jag vet verkligen inte vem jag är, och jag vill inte identifiera mig som "mamma" eller "ensamstående mor" eller " ung o stolt mamma" , jag vill vara mig, och hela mig så jag kan ge så mycket som bara går till barnet jag väljer att senare skaffa. Men o andra sidan, skulle nog inte min värld rasa samman ifall jag inte skulle kunna få barn.
O det här med o gifta sig så tidigt, varför? visst man älskar varandra, jadejade jada.. Men, hur kan man veta att man vill va med den här personen för resten av sitt liv?
Mja, jag tror nog snarare på den här kärleken som uppstår mellan två människor i 50 årsåldern. Då om något måste man väl ändå veta vem man är, o vad man går för, vad man vill med sina resterande år vid livet liksom, men visst, det finns allt dåliga exempel överallt, precis som det finns bra. Men ärligt, skulle jag binda upp mig vid 20 års ålder med barn o man så skulle jag nog förlora mig själv inom ett år. Kanske är jag egoist, eller så tänker jag bara alldeles för mycket.. =P
det är verkligen inte menat personligt mot någon, Jag förstår bara inte..
puss hej.. ; )
Vi gör ju alla våra egna val i livet, och tur är väl det igentligen, för hur skulle det vara om alla väntade med att skaffa barn vid 30 års åldern, och alla skulle gifta sig när dem var 50.... bara en tanke=)
Hoppas allt är bra med dig!
kramar
Med oss är det bra....=)
En så kallad kompis gick till Tezza och sa att jag hade snackat skit om Tezza och henne... bara det att det jag sa var sanning och inte skitsnack.... och så är det jag som inte fattar någonting enligt henne och sånna saker.... man bli så jävla trött på dessa dagisfasoner....
Men man märker ju vilka som är ens riktiga vänner när det blir såhär, för jag snackade med Tezza igår på msn och hon sa det då till mig... men Tezza vet ju vad jag tycker om allt... för jag och Tezza är ju ärliga mot varandra lixom.....
ja du gumman. det är inte så lätt.. men man är redo vid olika tidpunkter i livet. ingen människa är den andra lik. jag ser dig som en människa som inte ska ha barn vid tjugo. du har vart med om så mycket hemma med din egna familj. tagit hand om hugo. så du har liksom "ditt"...
Jag har alltid velat ha barn ganska så tidigt.. man har vart ensambarn och inte haft så mycket runt omkring. men du har så mycket på gång och giftemål eller barn för din del nu skulle nog som du säger bara förstöra dig.
du är inte egoistisk. tvärt om. din tid kommer och du kommer attt bli en underbar fru/mamma när du väl är där.
Jag älskar dej gumman och är så glad att du finns i mitt liv.
