Jag vet inte var jag ska ta vägen eller vända mig.
Alla hörnen är redan upptagna av alla dessa demoner.
Inget blir någonsinn som man tänkt. Inse. Förstå.

Jag förstår inte varför jag trodde att det här skulle bli bra. Det är som att välja mellan att ta livet av sig genom att hoppa framför ett tåg eller en bil.  Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska börja mitt liv.

Ska jag aldrig någonsinn bli nöjd.?
Det känns som jag bara blir mer och mer galen. Galen av panik och förtvivlan. Därför att den här känslan i bröstkorgen aldrig vill försvinna.

Besvikelser en efter en. Mest på mig själv. Och paniken som bubblar upp är mest på grund utav mina egna misslyckanden, misslyckanden av saker som skulle ha gjort mig till en annan människa. En människa som bara är omtyckt o älskad.

Jag e inte vart mitt hjärta hör hemma .