Sitter så här in på små timmarna och tänker.
Mamma sa att jag tänker på tok för mycket. Kanske det är så. Men jag funderar ändå, mest på livet, människor, relationer. Vad som funkar. Vem jag är. Jag är alltså 21 år och har fortfarande riktig identitets kris. Jag vet inte riktigt vem jag är. Så hur ska man möjligtvis kunna vara sig själv, när man inte vet vem man är. Men jag funderar mest på människors och mitt eget beteende. Är vi alla så beroende av uppmärksamhet och ömhet från andra att vi går över döda kroppar för att få det. Bekräftelse. Vad är det för en jävla sak egentligen. Vem vill man få det i från, och varför vill man ha det ? räcker det inte med att bekräfta sig själv. I vissa fall nej. I mitt fall. ja vet inte. För jag ljuger för mig själv mest hela dagarna. Och jag satt förut ensam med min cigg mellan fingrarna och då slog det mej djävla hårt.

jag är äckligt självupptagen. Stackars mig hit, stackars mig hit. Bla bla bla. Hur fan kan jag ha blivit sådanhär?
Jag är bara inte nöjd med den person jag tvingas uppleva dagligen. Men nu till stenen i ögat. Hur ändrar jag detta beteende. För visst är det så att jag inte kan fly från mina problem. Jag måste konfrontera och reda ut. Men hur gör man när man inte vet? När man inte har verktygen för dem, varken mentalt eller fysiskt.

Och varför envisas jag dag in och dag ut med att sitta och försöka få folk att förstå hur jag är eller fungerar för tillfället. När det inte ger någon som helst respons. Rent krasst kan jag sitta här och skriva vad som helst. Men ingen konfronterar mig. Eller ger mig en ringande lavett rakt över kinden och säger till mig att skärpa mig, inte för att jag vill ha ett slag över käften, men ni vet, metaforiskt talat. Livet känns jävligt likgilltigt. Jag kan sitta och provocera dag ut och dag in. Men ingen säger eller gör nått. Är det för att en inte är värduppmärksamheten eller orkar folk helt enkelt inte? Jag känner mig som en 13 årig jävla unge som sitter och skriker efter uppmärksamhet och lite bara lite tillstymmelse av ömhet av vem som helst. Men får bara en axel ryckning. Om jag kan ljuga för mig själv så gör ju alla andra det med ?

Nej som sagt var, Hur själv upptagen får man bli? Allt jag dock vet är att jag älskar er alla som står ut med mig och mina konstiga humörsvingar upp och ner dalar. För frankly, jag känner mig inte mentalt kry, känns som jag har borderline mixat med lite personlighets störningar och posttraumatiskt syndrom eller något. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig heller. Ont i ryggen och svullet huvud. Jag sitter här lik förbannat och känner mig äckligt ensam och övergiven. Ärligt talat. Jag börjar bli trött på att vara själv. Eller alltid tredje hjulet med kompisar. När fan är det en annans tur?

Kanske är det min lott att vara ensam och kommer leva som "tant Becca" som inga barn eller karl har. Allt jag kommer att ha är mina katter och dussin vovvar i en jävla två i nått slumm kvarter. Nej fan. jag vet inte. Men jag vet att jag är 21 år, och ändå känns det som att livet är över. ? När ska man bli vuxen? blir man någonsinn vuxen. och om jag nu är vuxen, hur långt har jag då kommit i mitt vuxna liv. Mycket tynger mig med mitt liv. Jag vill så gärna förändra många situationer men jag vågar inte. Och tänk om man kunde flytta ut ur sig själv. Hur smidigt hade inte det varit? Som fan.

Nej men ärligt nu, vad får man ut utav livet. Ska man leva det fort och intensivt eller lång och innehålls löst. ( även om det inte är svart eller vitt i den här frågan kan man ju börja undra hur man effektivast får ut nått utav livet) Var träffar man dessa intressanta varelserna. Var får man tag i saker som fashinerar en. Har jag än hört den mest magiska och underbaralåten som bara finns? Naej. Men hur jag ska jag hitta till allt. Nu mår jag bara illa. Ser i kors och tänker så hjärnan blöder. Metaforiskt talat.

Och visst är det lätt för mig att snacka o ge råd till folk. När jag egentligen inte har en jävlaste aning om något. Nej, nu sitter jag och skriver så jag blir alldelse äckligt trött på att höra mina egna tankar. Förlåt till er som läser. vad är det här för drammel. ? JAG ÄR ÄCKLIGT UTTRÅKAD PÅ LIVET.


Kan någon tala om för mig hur man blir människa?