Hur som helst. Idag kom det bara upp. Som en kaskad spya och gråten var som i halsen. Kämpade på med ångesten för att inte helt bryta ner. Mina tankar slog bort känslorna. Om och om igen. Det var liksom nu eller aldrig. Det är nu jag har modet till att berätta vad som försiggår innombords.

Cirka en halvtimma senare ligger liksom mitt erkännande i luften. Jag bär inte på dessa känslor själv längre.
De kom upp som en kaskad spya som ligger fint på bordet som en pizza. Allt är metaforiskt givetvis.

Men en lättnad kom, reaktionen blev inte så som jag hade föreställt mig. Men känslan lättade något. Kanske kan jag nu, på allvar bearbeta dessa konstiga föreställningar jag har.

och kanske bli människa ändå?
































Så här i efterhand. Känns det kanske onödigt att betala 100 spänn iveckan för att gå till en terapeut. När det är för mamma jag berättar det som skulle va så svårt att säga till henne. Till någon närastående i överlag. Hm.
Livet är ju här. Livet är nu. So shall it be.


Mmmh <3

21:24