Jag blir så trött. Suck stånk och stön.
Alltså, jag är ute med lipton, stöter på ett pensioners par som känner hugos släktingar (?)
Och jag tänker bara. åhå. Okej jaja. Dags att ta på sig trevlighets hatten då.

Och vi pratar om Litton och att vi ska flytta och hela den baletten. Varav fördommen direkt kommer att jag ska köpa huset vi har här. Och så MÅSTE jag ju börja med körkortet. OCh fuck nej, vad slinker ur mig. Jo men det gör jag ju. Men jag ångrar mig snabbt, eeh jag kör hemma o lite så, så men annars får jag ju köpa en moppe.

nej men konversationen tar plötsligt en ny vändning, jo nu ska jag hitta en kille och vi skulle bo hos mamma o micael i vagnsvik? men, alltså. Den dagen jag hittar mig en hyvens karl, då tänker jag väl iallafall inte bo hemma med honom? Men jag blir så trött, trött på det här med folks föreställningar om hur livet bör vara.
Och det är väldigt vanligt bland folk här i aneby har jag märkt.

Jag hade faktiskt god lust att säga - Nej men alltså kille? Jag är homosexuell. Så det blir ju svårt.
Det hade varit kul att se deras miner. allas miner faktiskt. Just bara för att de tror att alla ska passa in i mallen.
Bara för att få slut på tjaten, de kan inte veta hur jag är, kanske har jag blivit utsatt för nått hemskt och kanske inte vill ha en pojkvän. Nu är ju inte fallet som så att jag är homosexuell eller blivit utnyttjad sexuellt eller så. Men hela jävla grejjer. Ni förstår vad jag menar hoppas jag.

När ska folk förstå att jag inte vill ha deras liv, framför allt vill jag inte ha deras föreställning om hur livet ska se ut. Suck. Suck Suck.

Sköt ni ert så sköter jag mitt.