En ganska jobbig tvångstanke är att tänka, "Om" Om jag var snygg kanske jag hade haft ett annat liv.
Eller "När"
När jag blir smal ska jag göra det o det, När jag blir smal och rik ska jag börja dejta och leva livet.
Tills dess så sitter jag här hemma, bitter, fet, och egentligen inte olycklig, bara understimulerad. Svårt att egentligen uttrycka vad jag egentligen vill med mitt liv.

Men Tvångstanken "OM" och "NÄR" är så väl arbetat i mitt huvud, att jag faktiskt missar mitt liv idag. Det är som om jag sitter och tror att jag ska vakna upp en dag och leva någon annans liv. Där jag är smal och rik o lycklig o hela den baletten, Av slöhet tror jag att jag bara kan sitta här hemma och tro att allt ska komma min väg helt naturligt och serverat. Men ack vad jag bedrar mig. Jag formar väl mitt eget liv.

Men tanken att bryta ett mönster som jag faktiskt har levt med i snart tre år, är terryfing. Alltså, börja lev människa tänker jag. Inte konstigt att jag egentligen mår dåligt. När jag har mig själv att skylla. SOM FAN.

Jag blir så jävla rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig. Att jag är ett monster eller äcklig av någon anledning bara för att jag har mänskliga drag. Att jag inte är perfekt människa. Jag blir rädd att folk ska tycka illa om mig om jag säger vad jag tycker, om jag anspelar mycket på min humor, som egentligen är ganska sexistisk och rå. Jag är rädd att människor i min närhet ska tycka att jag är äcklig eller ett monster om min mage kurrar högt bara för att jag nervös och sväljer mycket luft. Jag är rädd att folk ska tro att jag är ohygiensik om jag en dag luktar lite illa bara för att jag glömt att rolla deo i mina armhålor. Jag är rädd att folk ska tro att jag är dum i huvudet om jag råkar säga fel saker och rodnar. Jag är rädd att folk ska tycka att jag är äcklig när dem ser mig äta bara för att jag är stor.

Jag är rädd att ingen kommer att älska mig bara för att jag ser ut som jag gör. och det gör mig arg. att jag låter andra människors åsikt betyda mer än min egen om mig själv. Jag är rädd för att killar jag pratar med på nätet ska sluta prata med mig om de får se en "vanlig" bild på mig och inte en "poser" bild. Och folk undrar varför jag aldrig träffar någon från nätet. Varför jag inte har haft någon pojkvän eller dåligt socialt nätverk.

Man kan egentligen säga att rädslan uppkommer då jag är rädd för att bli utelämnad och ensam. Vald ensamhet är bättre än tvingad ensamhet. Men jag är fortfarande arg på mig själv. Just för att jag låter andra människors åsikt betyda mer än mina egna om mig själv.

När ska jag vakna upp och leva i nuet? *suck*