Dag 65
Äh, egentligen så borde jag kanske ta tag i allt. Liksom få mig själv att känna mig lite nyttig och lite mer status jagande. Liksom ha något att bevisa för alla. Liksom bevisa att jag minsann kan gå ner 40 kg helt själv, med egen vilja och styrka, eller jag har minsann ett jobb som ger mig 40 000 i månaden, eller, jag jobbar på ett jätte kreddigt ställe, eller jag har varit o rest och sett så och så mycket grejjer. Och det här kan jag skryta med, och det här och det här.
Men när jag har konversationer nu förtiden med människor, känner jag bara att jag inte har så mycket att tillföra. Jag har inget att bidra med, mer än mina demoner och tankar. Eller känslor, fast de känslorna är ganska flyktiga, precis som om man är lite bajsnödig. Man kan ju undra varför man ens måste imponera på sig själv. För man ska ju inte imponera på andra, man ska göra sig själv stolt och impad, över sig själv. Då undrar jag helt plötsligt varför.
Är det så himla svårt att bara älska sig själv, impad eller oimpad, älska sig själv fast man blir besviken, varför man nu måste bli besviken på sig själv. för ska man inte bli impad av sig själv så behöver man inte heller bli besviken på sig själv.
Det är sällan jag blir besviken på min hund till exempel. Han är ju ett djur, en hund som sagt, han har inga förväntningar, bara han kissar, och bajsar ute, och är mig lojal, så är allt lugnt. Kanske man ska börja tänka så om sig själv oxå? bara jag bajsar och kissar på toaletten, och älskar mig själv regardless så är det lugnt, spelar ingen roll vad dagen, eller morgondagen har att erbjuda, så länge man älskar sig själv. Ja, fast givetvis inte så pass mycket att det blir narsisistiska handlingar. Jag menar, mest att det är så man ska vara trygg, det spelar ingen roll om jag väger 150, eller 50 kg, jag ska älska mig själv, mina kilon, mitt sinne, mina onda och goda sidor, precis som jag älskar dom runt om kring mig. fast, det är klart att jag blir impad av dem, precis som jag kan bli besviken på dem. så det kanske ligger i naturen, att med kärlek kommer även alla andra sidor runt om kring det.
hm, jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt jag skriver, men kanske jag bara är så innerligt självupptagen ändå. Ha. Ja. så är det nog.
Men när jag har konversationer nu förtiden med människor, känner jag bara att jag inte har så mycket att tillföra. Jag har inget att bidra med, mer än mina demoner och tankar. Eller känslor, fast de känslorna är ganska flyktiga, precis som om man är lite bajsnödig. Man kan ju undra varför man ens måste imponera på sig själv. För man ska ju inte imponera på andra, man ska göra sig själv stolt och impad, över sig själv. Då undrar jag helt plötsligt varför.
Är det så himla svårt att bara älska sig själv, impad eller oimpad, älska sig själv fast man blir besviken, varför man nu måste bli besviken på sig själv. för ska man inte bli impad av sig själv så behöver man inte heller bli besviken på sig själv.
Det är sällan jag blir besviken på min hund till exempel. Han är ju ett djur, en hund som sagt, han har inga förväntningar, bara han kissar, och bajsar ute, och är mig lojal, så är allt lugnt. Kanske man ska börja tänka så om sig själv oxå? bara jag bajsar och kissar på toaletten, och älskar mig själv regardless så är det lugnt, spelar ingen roll vad dagen, eller morgondagen har att erbjuda, så länge man älskar sig själv. Ja, fast givetvis inte så pass mycket att det blir narsisistiska handlingar. Jag menar, mest att det är så man ska vara trygg, det spelar ingen roll om jag väger 150, eller 50 kg, jag ska älska mig själv, mina kilon, mitt sinne, mina onda och goda sidor, precis som jag älskar dom runt om kring mig. fast, det är klart att jag blir impad av dem, precis som jag kan bli besviken på dem. så det kanske ligger i naturen, att med kärlek kommer även alla andra sidor runt om kring det.
hm, jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med allt jag skriver, men kanske jag bara är så innerligt självupptagen ändå. Ha. Ja. så är det nog.
Kommentarer
Trackback
