Det är sorgligt hur vi ser oss själva, framförallt andra.
Att vi automatiskt tänker hur och vad som är rätt och vad som är vackert. Vad som är acceptabelt. Mallen för att passa in.

Jag har alltid varit en sån som tänkt att när jag blir så och så, ja då blir jag vacker och åtrådd.
När jag gör si o så, då blir jag lyckad.

varför kan vi inte älska oss själva och andra som vi är precis just nu. Nu.
En annan tanke, kring det här med skönthets operationer. Det kom på tapeten ett par gånger idag. Ingen av dom jag pratade med kunde tänka sig att göra någon operation. att åldras är naturligt och så vidare. Så långt håller jag med. Men så kom det vi alla tänker helt av vana. Har man inga bröst, då är det klart man kan operera in lite inplantat. Ja då är det okej, för då avviker man. Man har förståelse för att kvinnor med små bröst vill operera in konstgjort material i kroppen, så att ja. Så att de ska få känna sig kvinnliga. Förr hade jag kanske inte tänkt vidare på den åsikten. Men av någon anledning (kan va att jag läser rätt mycket bloggar som i frågasätter) så tänkte jag, Men varför ska man behöva operera sig för att få känna sig kvinnlig? är stora bröst ett bevis på kvinnlighet? Sitter "kvinnligheten" i behagen?
Med andra ord så är det inte operationen i sig jag frågasätter, utan hur vi tänker kring det och våra kroppar.
Det får mig att grubbla över min ständiga tanke jag har haft enda sedan barnsben, bara jag blir smal så blir jag vacker och snygg.

När ska vi inse att vi måste älska oss själva precis som vi är? Utan att behöva känna att vi måste operera oss, gå ner i vikt, och pressa oss att va dom vi inte är? Men den viktigaste frågan, gör vi sånna här saker mot oss själva för att behaga andra, eller sig själv?