Idag fick jag påpekat två gånger att jag är så lång, igår en gång. osv, jag tror jag får det påpekat MINST engång i veckan. Men idag fick jag en stolthets känsla när jag fick höra det.
För, fyfan vad skönt det är att vara lång ändå.

Hela mitt vuxna liv (eller sen jag slutade växa och stannade på 187cm) så har jag känt mig som en alien, abnorm.
Tjejer ska ju va små och korta. Men jag tror den allmänna uppfattningen om kvinnor och tjejer är att de ska vara små, och inte ta så mycket plats. Jag tar plats, fysiskt alltså. Därför har jag alltid försökt ta så lite plats som möjligt med min personlighet (i nya grupper och sammanhang, hemma eller med folk jag känner så tar jag hur mycket plas som helst) Kan jag inte göra mig osynlig fysiskt, så får jag väl göra det personlighetsmässigt har jag alltid kännt.

 

Men, idag, just idag kände jag bara, fuck this. Jag vill inte vara osynlig. Jag vill synas, och finnas till.
Och framförallt så vill jag vara lång, vilket jag aldrig velat förut. Det är speciellt, visserligen är det svårt att hitta bra byxor och skor (eftersom längd ofta ger stora fötter) Men, det är ju jag, och det är mitt främsta kännetecken.

Även om jag inte ser mig själv som så jätte lång så gör ju andra det.

 

Jag vill inte hller vara någon norm i samhället, för att återgå till idealet att vara liten tjej, kort, tjej, normallång tjej, Så är det väl just det, tjejer ska vara små för att inte utgöra något hot, små tjejer tas ofta inte på allvar.

När jag tänker efter så togs jag alltid på mer allvar i skolan tillexempel, än vad mina korta tjejklasskompias gjorde .

Jag fick alltid min åsikt att gå fram hos folk i diskussioner, men givetvis vågade de alltid att mobba mig för att jag var stor. Det har jag alltid fått skit för.

 

Nåväl, jag vet inte vad jag ville ha sagt egentligen, men jag är nöjd. Och stolt.