Jag kommer för alltid att skriva i gåtor, lite så där så man inte riktigt förstår hur jag menar eller vad jag vill ha sagt. ( min egna hjärna tror jag iallafall att jag är så kryptisk, men ni kanske läser o fattar direkt)

 

En liten del innom mig dog idag.. Jag har nog alltid vetat att den delen har varit döende en lång lång tid. Men jag sa till den delen innom mig att kämpa på, att någonstans kommer det alltid att vara värt det. Svag som delen ändå har varit så har den varit stark i sin övertygelse.
Men så kommer den oundvikliga döden. Lika oväntat som vanligt. Det lustiga är att man vet att döden kommer förr eller senare, men man blir alltid lika chockad och överrumplad varje gång.

 

Idag har jag burit på sorg, ett avsked är aldrig lätt, särskilt inte om det inte är ens eget initiativ. Men man måste sörja, gå vidare. tacka och ta adjö. För att få hela sig själv, för att få  läka.

 

Men det är inte lätt när huvudet känns fullt och förtvivlan över att livet är nu. Just i detta nu. Inte igår, inte imorgon, utan nu.

Jag har nog egentligen aldrig riktigt velat inse det, varför vet jag inte, för att det är för överväldigande. För att det är tungt. Men så underbart.Så intensivt.

 

En dag i sänder.