Avsked är aldrig lätt.. I fredags slutade jag på mitt jobb på apoteket. Och fyfan vad jag grät på vägen hem.
Det kändes som någon hade dött, eller så. Jag hatar när saker tar slut, vare sig det är liv, relationer, arbete, serier, eller vad det nu kan vara. Det är det här med att släppa, att våga gå vidare som är så svårt.
Jag vill inte släppa, jag vill hålla fast vid det så hårt jag bara kan.

Men så fungerar int livet. Livet går vidare hela tiden, och det är upp till mig själv att leva det på mina egna vilkor.

Hela helgen kändes det som jag gjort ett stooooort misstag med att låta det gå, att säga upp mig och gå vidare.
Och jag vet varför den känslan uppenbarar sig för mig. För att jag måste åter igen engagera mig i att nå mina drömmar. För att leva livet som jag vill leva det, för att bli den jag vill vara.
Det var inte det att jag inte trivdes där, för det gjorde jag, som fan. Men samtidigt blev jag lite uttråkad, samtidigt som det inte går att överleva självständigt på ett jobb som är på 3 timmar om dagen. Jag vet det.
Men just nu har jag inget att gå vidare till, jag måste skapa mina chanser själv.

 

Jag måste åter igen göra en plan för min framtid. Och det är det som skrämmer mig mest, för framtiden är så jävla oviss, men samtidigt långt där inne så känner jag lite spänning, just för att jag inte vet vad framtiden har med sig.

 

Den lär bli en jobbig höst för mig, men kanske kommer jag lära mig något utav det, kanske hamnar jag någon helt annanstans än vad jag tänkt från början, kanske inte. Men jag vet att jag är på god väg att vända blad, att på börja ett nytt kapitel i mitt liv.