Frågan är vad som står emellan mig och mitt välbefinnande.
Varför tar jag mig bara inte ur det här skadebeteendet? "jag ska börja gå prommenadet och skära ner på matintaget" ok. Så varför gör jag inte det bara? varför skjuter jag upp det helatiden? vem eller varför ger jag det en brejk hela tiden?

 

"det är bara att bestämma sig och hålla motivationen uppe" .. varför sitter jag då här.. 24 bast och fortfarande grymt missnöjd över mig själv.

jag vet inte varför jag inte hittar kontrollen över mig själv. Som om jag lever i ett förhållande med någon som psykiskt misshandlar mig. och jag känner mig bara hopplös..

 

jag vill absolut inte operera mig.. jag vill inte.. men vilka alternativ har jag kvar?

Jag behöver någon som tror på mig, när jag inte tror på mig själv. Som hjälper mig upp när jag är nere.
och det är väl det som gör det så hopplöst.. För det är ingen som tror på mig längre.. det är ingen som tar mina ord på allvar.

 

Jag har tappat allt tro själv.. och ork.. och lust.. att jag inte ens förmår mig själv att prata om det.. för det slår mig.. om jag är så innerligt trött på mig själv.. hur trött är då inte alla andra på mig?

Kasta bort mig.. gör det..