Att världen är en hård plats vet vi alla.
Men på senaste tiden har jag börjat fundera över det här med barn. Skaffa barn eller inte.

Klart jag vill ha barn en dag. Inte i den närmsta framtiden dock.
Dels för att jag har så många barn runt om kring mig som jag kan ödsla min ömhet och kärlek på.

Dels för att jag inte är där i livet, och givetvis så har jag ännu ingen att skaffa barn med.

 

Men jag har även börjat vakna ur den här romans bilden kring barn.

Nu när mina småsyskon börjar bli nästan skol ålder, så börjar jag bli nervös. och får ont i magen.
Redan nu har min lillebror te.x fått höra glåpord. Bara för att han är längre och kraftigare än de andra små myggorna som är lika gammal som honom. Jag vill inte att han ska fara illa. att någon skitunde där ute ska förminska honom, och få honom att tro att han inte duger eller är värd något, för det är i den här åldern som han är i som det börjar. Jag vill lära honom, att han är allt, att han är värd allt, att han aldrig ska förminska sig själv bara för att göra någon annan nöjd. Det gör ont i mig att han eventuellt kommer att få ta emot mobbing. Jag kommer själv så väl i håg hur ont det gjorde, för barn är elaka mot varandra. Jävligt elaka.

 

Och jag funderar, är det en värld jag vill föda ett barn i? Är det ett samhälle jag vill att mina framtida barn ska växa upp? 

 

Jag måste bara säga, att det gör mig avskräckt.

 

Men Hugo har världens bästa föräldrar som aldrig kommer låta honom förminska sig själv, plus två storesyskon som skyddar honom genom allt, så kommer det nog inte vara någon fara. Men jag funderar på min egna förmåga, hur kommer jag hantera såna situationer med mina barn? 

 

På ett sätt är det ju rätt löjlgit att jag går och tänker på det, hur jag kommer hantera det, jag funderar på en situation som inte finns och kanske, man vet aldrig, kommer att finnas. Nåväl. Spretigt inlägg. Men det var lite tankar så här bara.