Ju mer jag tänker på det, ju mer verkligt blir det. eller sant.. vilket som.
Jag har alltid trott att jag är en doer, och inte en sayer.. men jag är en riktig drömmare.
Kanske det bara är min natur som skytt? Om man nu tror på astrologi. Jag blir uttråk, och drömmer mig bort. Långt. Ofta till framtiden, som de flesta  vet. Det problematiska med det är att jag inte riktigt att kommit på hur exakt jag formar den själv, jag är mest bara en bisittare i mitt eget liv.

Har nog alltid varit det, den som alltid står vid sidan av och bara observerar. Fast jag egentligen längtar efter att vara i centrum, Men det är för obekant och läskigt.

 

Jag är på mitt 25:e år här på jorden, och jag kan inte skaka av mig känslan att jag är här för andra mer än för min egenskull. Kanske är det för att ha ett annat syfte än att leva livet för mig, kanske är det så att jag är här för andra.
Oavsett så önskar jag inte att jag inte var här.. Jag önskar och drömmer om mer bara.

 

När jag inte är behövd, när jag inte får finnas till hands så känns det som att jag inte finns, att jag int behövs längre. Det är ju inte det att jag inte vill vara här, jag önskar bara att jag kunde komma på ett sätt att hjälpa mig själv.

Den dagen lär ju komma den oxå, ju äldre man blir, desto mindre bryr man sig om följder.

 

 

Jag mår liksom inte dåligt, Tro inte det för gudskull. Jag går bara med en enorm längtan. Oerhörd längtan.

Så där så att det gör ont i bröstet.