Jag har alltid trott, att om jag hamnar i destruktivförhållande, så skulle jag vända på klacken. Inte ta sån skit. Bara dra min väg. Men så hamnar man i ett sånt tillstånd, i en relation. Det är dött. Det ger inte mer. Inget mer än besvikelse och sorg. Tillslut går sorgen över, och blir till likgiltighet. Rösten i huvudet skriker så högt den bara kan, "dra håt helvete". Men orden kommer aldrig komma ut ur munnen. Aldrig.

 

Varför är vissa personer lättare att lämna än andra? Är det att man är rädd för vad man kommer att missa med den personen? eller är man bara rädd om historien man har tillsammans?

Varför är det så svårt att bara ta sig i från situationen? Och varför är det så svårt att bara vända blad?


Så myckt tankar och känslor och så svårt att få ut dom.

Sånt man tänker men aldrig säger.