Sitter här, värk i kroppen, värk på vänster sida av bröstkorgen, värk i nacken, värk i höger sida av halsen. Är övertygad om alla konstiga sjukdommar. Har både cancer och åderförkalkningar i halspulsåder.
Sitter antagligen med en djup ångest som vägrar ge med sig. Någonstans vet jag ju vad den beror på. Någonstans har jag bara så jävla svårt att bena ut, att det är just ångest det rör sig om och inget annat.

För jag sitter här och det känns som jag lever på lånad tid.
Jag blir liksom förvånad varje morgon jag vaknar upp. Tacksam för att jag vaknar upp. Men jag kan inte förmå mig själv att gå till doktorn. Det är för läskigt att få det jag misstänkt bekräftat, svart på vitt. Att det är så. Det är liksom en chans att det faktiskt är så.

Jag vet inte. jag har iallafall sagt själv att jag måste ringa till vc på måndag morgon.
beroende på vad de säger, får man ju ta det efter det. Klarar inte av att leva i ovissheten.

Men så dum jag kommer att känna mig, om de säger att det bara handlar om ångest och hjärnspöken.
För de finns där helatiden. Och jag har verkligen kommit på villovägar. Jag har tappat fokus. Tappat gnistan lite.
Tappat meningen med allt. Och framförallt, tappat hoppet.
Vad är poängen? Jag kommer iallafall aldrig bli den där personen som folk uppskattar och vill uppskatta. Jag finns här bara för att finnas tillhands och ställa upp hela tiden. Men jag bryter själv aldrig cirkeln. Jag säger aldrig ifrån.
jag bara tar emot för att få känna att jag behövs. Kanske på fel sätt. Kanske på ett utnyttjande sätt. Jag vet inte.
Har bara aldrig kännt mig så tom och tömd. Och som jag sa. Jag tappar mgi själv hela tiden. och jag är så trött på att vara mig. trött på att vara den här personen. trött på att se mig själv. trött på att existera.

Helvete vad trött jag är.