Ibland funderar man på varför man tänker och agerar som man gör.
Och mycket funderingar har gått kring varför jag alltid kännt att jag inte är fin eller bra nog till att få uppleva riktigt kärlek eller ett förhållande om man så vill.
Det kommer säkert att låta som att jag skyller ifrån mitt agerande på andra personer, men det är inte syftet.
Och saken är den att jag fortfarande får höra sånna här kommentarer.

Hela min ungdom har jag haft små crushes på olika killar, precis som alla andra har, men så fort jag har yppat det och trott att hur den här killen har betett sig mot mig, så har jag uppfattat det som att denne har varit intresserad av mig. När jag då har berättat det för vänner eller familj, så har jag alltid fått kommentarer som, "ja men så är han ju mot alla" eller "haha tror du han är kär i DIG??" Eller " nä jag tror nog inte du ska lägga så stor vikt vid det där".. och jag vet inte om det har sagts i all välmening, med tanke på attj ag alltid har varit stor, har folk då försökt skydda mig ifrån att bli sårad? eller har det bara varit så?

Hur som helst så känns det ite som att dessa kommentarer att fått mig att tänka, haha neej, det är klart.. inte är det mig han är intresserad av.. vem skulle va det liksom?

Och det som känns så sorgligt är att jag fortfarande brottas med dessa tankar och känslor.
För det spelar ingen roll hur fin jag själv tycker att jag är, eller att jag känner, att ja men klart att jag duger.. så känner jag mig aldrig speciellt tillräcklig.

Och frågan är ju, hur man då ska försöka ta sig ur ensamheten, när man känner att det inte finns någon som på allvar kan tycka om mig mer än bara som en kompis.