Sitter här, värk i kroppen, värk på vänster sida av bröstkorgen, värk i nacken, värk i höger sida av halsen. Är övertygad om alla konstiga sjukdommar. Har både cancer och åderförkalkningar i halspulsåder.
Sitter antagligen med en djup ångest som vägrar ge med sig. Någonstans vet jag ju vad den beror på. Någonstans har jag bara så jävla svårt att bena ut, att det är just ångest det rör sig om och inget annat.

För jag sitter här och det känns som jag lever på lånad tid.
Jag blir liksom förvånad varje morgon jag vaknar upp. Tacksam för att jag vaknar upp. Men jag kan inte förmå mig själv att gå till doktorn. Det är för läskigt att få det jag misstänkt bekräftat, svart på vitt. Att det är så. Det är liksom en chans att det faktiskt är så.

Jag vet inte. jag har iallafall sagt själv att jag måste ringa till vc på måndag morgon.
beroende på vad de säger, får man ju ta det efter det. Klarar inte av att leva i ovissheten.

Men så dum jag kommer att känna mig, om de säger att det bara handlar om ångest och hjärnspöken.
För de finns där helatiden. Och jag har verkligen kommit på villovägar. Jag har tappat fokus. Tappat gnistan lite.
Tappat meningen med allt. Och framförallt, tappat hoppet.
Vad är poängen? Jag kommer iallafall aldrig bli den där personen som folk uppskattar och vill uppskatta. Jag finns här bara för att finnas tillhands och ställa upp hela tiden. Men jag bryter själv aldrig cirkeln. Jag säger aldrig ifrån.
jag bara tar emot för att få känna att jag behövs. Kanske på fel sätt. Kanske på ett utnyttjande sätt. Jag vet inte.
Har bara aldrig kännt mig så tom och tömd. Och som jag sa. Jag tappar mgi själv hela tiden. och jag är så trött på att vara mig. trött på att vara den här personen. trött på att se mig själv. trött på att existera.

Helvete vad trött jag är.

Påriktigt!?!?!
har stått här länge nog nu, dags att skjuta på lite extra,
jag vet att jag kan så varför håller jag på att larva runt?
dessa mänskliga faktorer där känslor alltid ska spela en ett spratt.
men nu tar jag nya tag o fixar detta, jag är värd det!! FAN!

Okej, jag ser..

ca 143 Vs 113... 

"bara" 20 kg kvar till målet.. omg

 

Ibland funderar man på varför man tänker och agerar som man gör.
Och mycket funderingar har gått kring varför jag alltid kännt att jag inte är fin eller bra nog till att få uppleva riktigt kärlek eller ett förhållande om man så vill.
Det kommer säkert att låta som att jag skyller ifrån mitt agerande på andra personer, men det är inte syftet.
Och saken är den att jag fortfarande får höra sånna här kommentarer.

Hela min ungdom har jag haft små crushes på olika killar, precis som alla andra har, men så fort jag har yppat det och trott att hur den här killen har betett sig mot mig, så har jag uppfattat det som att denne har varit intresserad av mig. När jag då har berättat det för vänner eller familj, så har jag alltid fått kommentarer som, "ja men så är han ju mot alla" eller "haha tror du han är kär i DIG??" Eller " nä jag tror nog inte du ska lägga så stor vikt vid det där".. och jag vet inte om det har sagts i all välmening, med tanke på attj ag alltid har varit stor, har folk då försökt skydda mig ifrån att bli sårad? eller har det bara varit så?

Hur som helst så känns det ite som att dessa kommentarer att fått mig att tänka, haha neej, det är klart.. inte är det mig han är intresserad av.. vem skulle va det liksom?

Och det som känns så sorgligt är att jag fortfarande brottas med dessa tankar och känslor.
För det spelar ingen roll hur fin jag själv tycker att jag är, eller att jag känner, att ja men klart att jag duger.. så känner jag mig aldrig speciellt tillräcklig.

Och frågan är ju, hur man då ska försöka ta sig ur ensamheten, när man känner att det inte finns någon som på allvar kan tycka om mig mer än bara som en kompis.

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?

Mjah, på sätt och vis, började ju en utbildning jag aldrig läst förut, käkade saker jag aldrig käkat förut, men inget jag direkt kan sätta fingret på o säga, fifan! det där hade jag aldrig gjort förut o det var awesome eller så.. eller jo, jag var ju brudtärna försjutton! deth ar jag ju aldrig varit förut! 

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Jo, Mulle för andra gången, Storebror, har jag glömt ngn?

Dog någon som stod dig nära?

nej, tack och lov!

Vilka länder besökte du?

Sverige, o kryssning till åland.. yay liksom.. 2014 måste jag komma någon annanstans!

Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?

Ja, det skulle vara lite mer stabilitet och mindre grubbel, som alltid, mer upplevelser och mer jävlar anamma!

Största misstaget?

Att inte släppa taget om sånt som egentligen gör mig ledsen.

Bästa köpet?

Alla skor, och kläder som jag lyckats komma i, drömmen börjar bli sann, annars min telefon och min säng =)

 

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Malins bröllop, att bli faster, när jag nått mina vikt mål och slagit mina egna rekord på gåband och så där

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Allt som allt var jag nog gladare faktiskt, men klart året har inneburit många upp och ned gångar

Vad önskar du att du gjort mer?

Tagit chansen, och levt lite. 

Vad önskar du att du hade gjort mindre?

oroat mig för sånt som är onödigt att oroa sig för

Blev du kär i år?

Nej, möjligtvis en aning förälskad, men kär.. tyvärr..

 

Favoritprogram på TV?

Oj, alla serier jag följer antar jag. 

Bästa boken jag läst i år?

hehehe så många har jag läst :P

Största musikaliska upptäckten?
hmm.. i sommras var det nog imagine dragons, men den lyssnade jg sönder rätt snabbt, i övrigt måste jag nog ändå säga olika film soundtrack då.  

 

Något du önskade dig och fick?

Ja, det kan man väl ändå säga, jag fick motivationen

Något du önskade dig och inte fick?

ja.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013

praktiserade,

Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?

Mer kärlek, mer spontanitet, mer prommenader och fler bio besök

 

Vad fick dig att må bra?

Nya vänner, insikten av att det är okej att tycka om sig själv, personlig resa osv. 

De bästa nya människorna du träffade?

Anna och cicci

Mest stolt över? 

Början på min viktresa, kommit halvvägs. resten tar jag i år lätt!

Högsta önskan just nu?

Att den här lilla ångestklumpen imagen försvinner, så att jag kan försöka finna det jag vill göra med mig själv och mitt liv, det önskar jag mig nog mest. Och en koppkaffe!

Det tar lite emot att skriva de här, att öppna hjärtat och blotta det, så naked. Men någonstans måste man ventilera utan att någon egentligen lyssnar eller nickar och samtycker.
Även om det här är känsligt för min del, så finns det inget så klyschigt som det jag nu kommer att erkänna.

Den här längtan, att bara få tillhöra, få vara någons, har blivit så fruktansvärt stor hos mig att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Samtidigt som det är så oerhört skrämmande att släppa in någon på djupet. SÅ är det inget jag vill hellre än just det. Jag längtar efter den personen som vill vara med mig, på alla sätt och vis, med mina brister och fullkomligheter. Den personen jag kan vara mig själv med, utan att behöva gör mig till eller slippa känna att jag inte riktigt räcker till. Den som får mig att känna precis så hel som jag vill vara.

Och det kanske är naivt och fel och sätter mig i en beroende situation att förlita sig på en annan person som får en att känna sig på det sättet. Men det är inte riktigt det jag menar, jag vet att jag är hel, helt själv. Men om jag nu är hel, så vill jag ändå inte känna mig tom. Hur beskriver man egentligen en längtan?

Men en vacker dag säger jag till mig själv och slutar aldrig hoppas och kämpa på att vara där ute och synas lite mer. Försöka våga mer. Försöka släppa på kontrollen, försöka vara sårbar, men framförallt, Nåbar.

Herregud, Blogg död utan dess like!!

Men ibland kommer det en liten uppdatering helt enkelt. Och det är så mycket tankar i mitt lilla huvud.
På senaste tiden ( tre veckorna ca) har jag haft riktiga dalar, tappar motivationen till allt, till mig själv, till skolan, till livet ( neeej det är inte så att jag känner mig självmordbenägen, utan bara trött liksom).
Men jag har blivit så trött på att bära allt, att alltid ställa upp, Att alltid vara den som är så förstående. Iochmed att man ska vara så förstående så blir det lätt att man blir himla mycket trampad på. Hela tiden.
Och jag tappade helt enkelt motivationen till att vara den lyssnande och förstående människan jag egentligen vill vara. Men så tänker jag lite, att jag kanske har den skeva självbilden. Det kanske är så att jag inte alls är så förstående och lyssnande. Men när jag tänker efter hur mina relationer har varit eller är, så känns det som jag för mesta delen har varit den som ställer upp utan någon ifrågasättning. Bara så där självklart. Och den självklarheten har gått i från mig.

Så vad gör man? Man börjar säga ifrån, man börjar ifrågasätta människor, man börjar ifrågasätta sig själv, men framförallt livet.

Även om jag vet att jag är på rätt väg, på rätt väg att hitta och vara mig själv på, så känns det väldigt tungt ibland.
Och jag kan inte ge mer av mig själv utan att jag tar slut helt.

Men det lustiga är att människor generellt sätt idag ser det som att man ger av sig själv om man spenderar pengar, det är inte handlingar som räknas längre. Vilket jag tycker är synd, för det är väl det här med att ställa upp och visa att man bryr sig som räknas? Inte hur mycket pengar man kan spenderar på varandra!? Eller!? har jag helt fel uppfattning.

Gah, jag blir lite galen av alla tankar hit o dit. Men det reder sig, som allt brukar.
Inte sant?

Nu var det ett bra tagsedan..
Kan bara säga att livet rullar på som bara den.
Ivåras och innan semester o sånt kom jag igång riktigt bra med motion och så, mådde toppen, men så i början på juni fick jag ögoninflammation och allt bara dog av.. sen blev det semester och sånt..
Okej, så jag är tillbaka i mitt socker sug o dyl, lyckades dock hålla vikten ganska bra efter vårens viktnedgång.
Nu sitter jag här och börjar om från ruta ett. Tryck i huvudet, rastlöshet, och irritation.
Allt bara för att bli av med sockerberoendet.. Jag vet att det går över men fyfan vad det är jobbigt undertiden..
Bah! ... well, this too shall paaaaass!!

 

Annars går det riktigt bra i skolan och så där så det känns toppen. Livet i övrigt känns väldigt bra men jag önskade bara att alla komponenter var i samma fas. Men jag kommer dit så småning om är jag övertygad om!


Well, stay strong everybadii

Jag har alltid trott, att om jag hamnar i destruktivförhållande, så skulle jag vända på klacken. Inte ta sån skit. Bara dra min väg. Men så hamnar man i ett sånt tillstånd, i en relation. Det är dött. Det ger inte mer. Inget mer än besvikelse och sorg. Tillslut går sorgen över, och blir till likgiltighet. Rösten i huvudet skriker så högt den bara kan, "dra håt helvete". Men orden kommer aldrig komma ut ur munnen. Aldrig.

 

Varför är vissa personer lättare att lämna än andra? Är det att man är rädd för vad man kommer att missa med den personen? eller är man bara rädd om historien man har tillsammans?

Varför är det så svårt att bara ta sig i från situationen? Och varför är det så svårt att bara vända blad?


Så myckt tankar och känslor och så svårt att få ut dom.

Sånt man tänker men aldrig säger.

vad kan jag säga.
Jag kom igång jätte bra med träningen, och vad händer? jag åker på ögoninflammation och nu vill det inte riktigt ge med sig, ögonen är helt okej igen, men det har blivit halsont och ont i örat istället.. vafan!?

 

Nåja, annars finns inte så mycket att säga...
Har så mycket tankar i huvudet om allt, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av dom tankarna.
Egentligen borde jag verkligen ta mig i kragen och prata med någon proffisionell eller något.. men jag kommer liksom aldrig dit..

Men en vacker dag.. en vacker dag..

Det är så fruktansvärt lätt att tappa bort sig själv.
Att bara köra på. Sen helt plötsligt sitter man där och vet inte riktigt vad det är man känner.
Sen blir man bara fruktansvärt förvirrad. Förvirrad över sina känslor och tankar.
Man blir förvirrad på verkligheten. Är det här verkligt?

Ibland bubblar alla känslor på samma gång, Allt blir bara så himla överväldigande.

man vet liksom inte riktigt vad man ska göra av sig själv.
Så man trampar runt. Hoppas på att det ska lätta, så att hjärtat får andas lite bara lite.

Igår slog det mig som en jäkla käftsmäll. Jag kan faktiskt. Jag är inte dum i huvudet. Jag fick det liksom svart på vitt. Jag föstår mer än jag tror. Jag är inte bara praktiskt lagd. Jag kan förstå siffror.

Fick ett oerhört bra resultat på mitt företagsekonomi prov, eftersom att jag trodde att jag skulle bli underkänd. Så låg jag nästa på VG nivå. Inte för att det är det betygssystemet som gäller längre. Men ni fattar.

Och det fick mig att se på mig själv i helt nytt ljus.

Varför har jag någonsin tvivlat? varför förminskar jag mig själv? Det genomsyrar ju hela mitt liv. Har jag äntligen kommit framtill.

Framförallt vad det gäller träning. Jag inser ju nu hur pass viktigt det är att ha mål att sträva efter när det gäller det oxå. Och OM jag har mål nu.
Eftersom att jag kom på det här lite sent, så kommer mitt första mål inte kunna uppnås i år. Men jag skulle verkligen vilja SPRINGA vårruset. Det är 5 km. Baggis. Om ett år.
Jag vill bli stark och smidig. Det handlar liksom inte så mycket om utseende längre. Klart det finns en tanke på det med. Men det är inte mitt största mål. Jag vill bara bli smidig och orka bära mig själv ifall. Man vet aldrig när man behöver vara riktigt fysiskt stark. Vilket är konstigt att man inte tänker på. För egentligen. Tänk om jag skulle behöva lyfta på en massa skrot i en olycksfalls situation? Eller om jag ramlar ner någonstans och måste ta mig upp ur det.. Hur? med den här tunga kroppen? Det är ju omöjligt. Där är en av mina största drivkrafter idag.

Jag har motivationen. Nu måste jag bara ha en stor portion tålamod. Jag vet att det blir bättre med tiden. Bara man håller ut!

 

Och appropå någonting helt annat. Köpte en sport bh igår på Ica maxi.. Fick världens Uniboob. Hade på mig den idag på min runda, den gjorde sitt jobb.. Titsen höll sig där de skulle.
Rekomenderar för de som vill ha en, 149 kr på ica alltså..

 

Hejså länge! =)

Okej, så hur ligger landet?
Ja. efter många om och med så har jag kommit fram till följande.

Två tjejor som inte kan komunicera på riktigt kan ej bo ihop.

Vad har jag lärt mig om mig själv efter denna tid ihop med min bror och hans fästmö?
Att jag är jävligt pedant och kompromisslös när det är något jag verkligen tycker är bättre på mitt sätt.
Med andra ord. Jag får flytta hem till mor igen. Och inget som gör mig särskilt mycket egentligen.
Jag känner samtidigt i det här att jag är lite i en identitetskris.

Vart trivs jag? vart vill jag vara? Vad vill JAG?

Inte vad vill jag för att det ska vara så, eller för andra säger att det är så det ska vara.

Utan vad vill jag innerst inne?

 

Ja. det är det jag är på väg att leta reda på innom mig själv.

Och hittar jag svaret så lär jag meddela det så fort jag bara kan.

 

Men annars så är nog livet rätt lugnt just nu.. är på g liksom.. är bara på g..

Det är alltid himla roligt att folk kan vara ärliga mot en..
Tala om vad de tycker och tänker, så att vi alla kommer överäns.. Himla bra tycket jag.. Underbart...

 

 

 

 

 

 

Nej jag är inte alls ironisk................. bara en jävla massa..

Frågan är vad som står emellan mig och mitt välbefinnande.
Varför tar jag mig bara inte ur det här skadebeteendet? "jag ska börja gå prommenadet och skära ner på matintaget" ok. Så varför gör jag inte det bara? varför skjuter jag upp det helatiden? vem eller varför ger jag det en brejk hela tiden?

 

"det är bara att bestämma sig och hålla motivationen uppe" .. varför sitter jag då här.. 24 bast och fortfarande grymt missnöjd över mig själv.

jag vet inte varför jag inte hittar kontrollen över mig själv. Som om jag lever i ett förhållande med någon som psykiskt misshandlar mig. och jag känner mig bara hopplös..

 

jag vill absolut inte operera mig.. jag vill inte.. men vilka alternativ har jag kvar?

Jag behöver någon som tror på mig, när jag inte tror på mig själv. Som hjälper mig upp när jag är nere.
och det är väl det som gör det så hopplöst.. För det är ingen som tror på mig längre.. det är ingen som tar mina ord på allvar.

 

Jag har tappat allt tro själv.. och ork.. och lust.. att jag inte ens förmår mig själv att prata om det.. för det slår mig.. om jag är så innerligt trött på mig själv.. hur trött är då inte alla andra på mig?

Kasta bort mig.. gör det..